Lite tankar...

Jaha så precis efter att jag skickat iväg mitt förra blogginlägg på stranden kommer en tjej gåendes förbi mig.
Hon är rätt lång, smal, helt kal på huvudet lite puffig om kinderna och har en picline i armen...
Hon ser ut precis som jag gjorde förra sommaren.

Som en kalldusch kommer många känslor tillbaka igen.
Visst tänker jag ju ofta på cancern men att se någon precis brevid mig som ser ut precis som jag själv gjorde för ett år sedan gör att det hela blir så mycket mer verkligt igen.

Jag märkte ju att jag ofrivilligt stirrade lite på henne då hon la sig nästan brevid mig.
Så när det var dags för mig att gå ifrån stranden tog jag mod till mig och pratade lite med henne.
Sa att jag inte ville tränga mig på men att jag kände att jag ville säga något då hon ser ut precis som jag gjorde förra sommaren.
Hon var jättetrevlig och vi pratade lite om våra diagnoser och behandlingar och givetvis om håret och håravfall :-)
Blev en rätt kort pratstund och efteråt kom jag på säkert 100 saker till jag borde ha sagt.
Men hon tackade för att jag kommit fram och pratat med henne så kanske sa jag något vettigt eller gjorde kanske så att hon inte kände sig fullt så ensam i denna påfrestande sjukdomsperiod.
Hoppas verkligen allt går vägen för henne! Eller det är väl klart att det gör!
Med alla olika metoder nu så vore det väl fan om de inte kan får bort det.
(och nej jag är inte naiv men att tänka positivt är ju det enda rätta).

Sen oj vad tankarna började rulla på :-)
Tänkte på det här med att ha cancer är lite som att vara med i en klubb.
Nu ska jag försöka förklara lite hur jag tänkter här..
Ni vet tex. alla som har fått barn brukar ju säga att det är som att bli medlem i en klubb.
Ni vet dom brukar ju jämföra graviditeter, förlossningar och allt sånt samt säga att ingen som inte gått igenom det kan veta hur det är.
Samma sak är det ju med cancer :-)
Vi ser på varandra under behandlingsperioden vad som pågår(i alla fall de av oss som tappar håret det blir ju väldigt uppenbart då) vi disskuterar våra diagnoser och vägen dit och sen behandlingarna. Vilka cellgifter, hur länge mm.
Den stora skillnaden är väl sen att såhär ett år efter kan ju ingen se att jag någonsin varit sjuk.
Men allt detta bär vi starkt kvar inom oss.
De som vi däremot träffar under vår resa finns kvar runt oss och vi träffas i våra små grupper och alla har en helt underbar förståelse för varandra.
Så visst känns det som en liten klubb, inte den roligaste att vara med i men oj vilka resor vi har fått göra och det har ändå kommit en massa bra ur det.

Andra tankar som kommer upp är att jag har faktiskt ingen större koll på vad som hände under första halvåret 2008.
Vad jag gjorde förra sommaren har jag nästan ingen aning om.
Var jag på stranden något?
Fick jag vara i solen?
Vilka hälsade egentligen på mig på sjukhuset?
Måste nog sätta mig och kolla igenom gammla bloggen för att se vad som egentligen hände då.
Tur att jag ändå skrev ner en hel del, dels i boggen, dels i min vanliga dagbok och sen i min canceralmenacka.

Denna sommar njuter jag!
Härligt väder, ganska bra ork och ja jag är här!
Som sagt ikväll kommer Chris hem och då ska vi fira att senaste röntgen var bra!
Nu har jag bestämt mig för att verkligen känna mig frisk, kan bli lite knepigt ibland men jag ska verkligen försöka köra på att det nu är över och att jag har resten av mitt liv framför mig!
Måste försöka släppa alla rädslor och bara leva livet fullt ut!

Så lite svammel efter några timmar i solen :-)

Ha en riktigt bra helg nu!
Kram