Vill varna mina föräldrar för detta inlägg då det kan verka lite deppigt/hemskt eller mörkt men jag mår bara bra :-)
Som sagt jag jobbar ju heltid nu igen och det gör mig riktigt trött.
Men så var det de andra gångerna då jag gick upp i tid också, tog ca två veckor att vänja sig vid varje tidsökning.
För bara för att jobbtiden utökas minskas ju inte livets andra krav och händelser.
Men det känns jäkligt skönt att inte längre vara sjukskriven pga cancer :-)
Surfar ju varje kväll runt på mina favvobloggar och läser intresserat de senaste händelserna.
Nu har tyvärr två av dessa bloggar slutat att uppdateras..
Ytterligare två offer till den vidriga cancersjukdomen.
En person som jag kände och en som jag bara känner till via bloggen...
Det är faktiskt lite svårt att kunna släppa cancern och gå vidare, tror nog att jag på något sätt alltid kommer att samexistera med den men på ett bra sätt.
Jag tänker inte älta men jag måste fortfarande bearbeta.
Många kommer ju fram och säger att det är så kul att jag är frisk och friskförklarad nu!
Men så är det ju inte riktigt...
Först efter ca 5 år kan man kalla sig friskförklarad av läkaren.
De tre första åren är det störst risk för återfall och ja sådana tankar finns ju tyvärr gömda där i bakhuvudet och hoppar fram då och då...
Men jag är Cancerfri och jag har fått mitt liv och nästan all ork tillbaka igen!
Och det är det viktigaste!
Vissa dagar kommer mer tankar än andra.
Idag var en sån, satt och lyssna på musik och så kommer låten Fields of Gold.
Underbart fin låt, en låt som jag planerade att ha på min begravning.
Jag vet det låter helt morbidt, men det var inget läskigt för mig.
Vi vet ju alla att vår tid nångång kommer att ta slut men vi väljer att skuta det långt framför oss.
Jag liksom många andra som ställts inför en livskris kommer lite närmare denna verklighet.
Samtidigt som jag satsade stenhårt på att bli frisk så planerade jag även för min bortgång i fall det skulle gå åt det hållet.
Jag ordnade med bostaden så Jim skulle ha råd att bo kvar samt en del andra saker.
Planerade även för hur jag skulle vilja ha min begravning om det blev så.
Detta var inget jag berättade för någon eftersom det är rätt magstarka saker.
Men det viktigaste var att jag var inte rädd eller orolig inför detta scenario.
Kanske kan jag tacka mitt morfin för det :-)
Däremot kan jag säga att ju friskare jag blev desto mer rädd blev jag inte få vara kvar så det är inte som att jag tror mig vara odödlig och var helt orädd :-).
Jag har stor respekt för liv och död, bara så ni vet.
Och jag vet också att jag aldrig fick någon dödsdom av läkaren men jag fick beskedet 60% överlevnad på fem år och det sätter igång sina tankar....tro mig.
För de där 40% fy fan....
Hursomhelst så var det några låtar som jag gärna ville ha med och varje gång jag nu hör dessa spelas så känner jag mig väldigt glad över att få vara kvar och få höra dom, samtidigt som jag blir lite ledsen och eftertänksam för de som inte längre är kvar med oss som inte klarade kampen.
Vet inte riktigt vad jag vill med detta inlägg men det var sånt jag funderade på idag då låten spelades...
Jag är i alla fall glad och tacksam över att jag faktiskt klarade mig och att jag har fått en ny chans i livet, nu måste jag bara komma på vad jag vill göra med den :-)
De andra låtarna håller jag nog för mig själv så ni slipper få obehagliga tankar när de spelas ;-)
Nu ska jag luta mig tillbaka här hemma med Smirre och titta på lite härliga tv-serier, för ikväll det precis det jag vill göra :-)
Kram på er!
